Tar ett djupt andetag!
Det blir bra tillslut.....

Det gick bra!! Var lugn, fick en mjukstart och känner mig inte ängslig! Seger.
Är mer orolig över syrebrist här hemma som stryper all positiv energi.
Är det här det nya??!
Hur kommer man framåt i någon annans beslut?
Man kläcker ur sig hur man vill ha det på det mest osmidigt sätt, rör upp mängder med känslor för att sedan lägga locket på som om inget hänt????
Fattar ingenting......men luften går att skära I......
Vidrigt! Hatar allt med denna situation ALLT!
MEN NOG OM ALL SKIT!!

Får iallafall leva ut min kreativa sida nu när jag börjat jobba igen och lägga fokus på mängder av roliga idéer med lärmiljöer som jag brinner för.

Gillar ni inredning av något slag??

Terapikväll i sovrummet med nagellack och Lotta på Liseberg, ända stället man kan andas på!!

Önskar alla en fin vecka kraaam

Alla mina dagar senaste veckan har känts som en söndag. Allt är som i en dimma och nu sitter jag här SISTA dagen på den här skitsemestern och ska samla kraft och energi att gå tillbaka till jobb och vardag.
Någon form av vardag. Den är annorlunda nu. Inte fysiskt ännu men själsligt. Vill bara skrika och slita ut mitt hjärta ur kroppen så jag slipper känna. Alla känslor sipprar genom varje ådra likt knivar som sprätter upp min själ.

Positiva tankar Sandra, sluta vara dramatisk, positiva tankar så alla andra kan må bra och fortsätta sina liv, positiva tankar så din omgivning inte blir så besvärad av att ta hand om dig .........

Vet ni, jag är en positiv själ av naturen. Men hela min kropp har fyllts upp med något form av mörker och jag hittar inte ut!
Känner mig missförstådd, oförstådd, dum, trög, överdriven, dramatisk, ologisk, idiotisk, dum i huvudet!
Inser sen att det är så vissa runt mig får mig att känna......
Men får ju oxå sån otrolig kärlek och VARFÖR kan inte den få ta över mörkret i min kropp? Det hade underlättat!

Fake it till you make it är precis det jag måste göra imorn första dagen tillbaka på jobb efter sjukskrivning och semester.

Vem är jag ens längre?!

Fake it till you make it.......

Klippte av mig håret i ren frustration till förändring igår! Behövdes dock men vettetusan om det gjorde någon skillnad! Hatar det jag ser just nu......
Har tappat mig.........

Tänk att jag är så bra på uppskatta och se min omgivning, att peppa och uppmuntra, finnas och stötta. Skulle aldrig någonsin vilja vara någon annan men däremot skulle jag vilja bara få vara jag och inte HELA tiden få pekpinnar om att jag är för snäll, inte kan säga nej, osv. Älskar att hjälpa andra, älskar att vara behövd.

Jag går igenom ett mörker. Ett mörker av misslyckande som snart kväver mig helt.
Men vet att de blir bättre och går över.
Men visst är det konstigt att de människor som på något vis ändå ska va mina närmsta och min trygghet ändå behöver hålla sin distans i min tystnad. Jag är ändå rädd att bli dömd och daltad med. Vill bara ha kärlek inte andras oro och tro till förståelse över min situation.
Säger såklart inte er ett skit men det är orimligt tungt just nu.
Ja något har hänt men det kommer passera hoppas jag.

Nyfikenheten som blir när man ändrar minsta mönster är stor. Folk luskar, låtsas som de finns här osv. Klart många gör det men oxå en klick som jag redan vet försvinner om jag skulle berätta vad som står på.
Åh vad jag kan människor, åh jag kan läsa av situationer som ingen annan.

Om ni visste vad jag ser och läser av era kroppsspråk som en öppen bok, ibland känner jag det ni tänker tom.

Det plågar mig mer ska ni veta!
Jag är i ett vägskäl där jag kvävs av min egen existens.
Har gått igenom mkt i livet så så mörkt men detta knäcker mig som jag står inför nu.

Knäcker mig..........
Varje andetag är som miljarder knivar i hjärtat.

Men en dag tar det slut! En dag får jag frid!
Tur ljusglimtar ger energi!

Älskade lilla varelse! Ovetandes om allt ont. Mig får du bara kärlek av!!!!!!