Alla mina dagar senaste veckan har känts som en söndag. Allt är som i en dimma och nu sitter jag här SISTA dagen på den här skitsemestern och ska samla kraft och energi att gå tillbaka till jobb och vardag.
Någon form av vardag. Den är annorlunda nu. Inte fysiskt ännu men själsligt. Vill bara skrika och slita ut mitt hjärta ur kroppen så jag slipper känna. Alla känslor sipprar genom varje ådra likt knivar som sprätter upp min själ.

Positiva tankar Sandra, sluta vara dramatisk, positiva tankar så alla andra kan må bra och fortsätta sina liv, positiva tankar så din omgivning inte blir så besvärad av att ta hand om dig .........

Vet ni, jag är en positiv själ av naturen. Men hela min kropp har fyllts upp med något form av mörker och jag hittar inte ut!
Känner mig missförstådd, oförstådd, dum, trög, överdriven, dramatisk, ologisk, idiotisk, dum i huvudet!
Inser sen att det är så vissa runt mig får mig att känna......
Men får ju oxå sån otrolig kärlek och VARFÖR kan inte den få ta över mörkret i min kropp? Det hade underlättat!

Fake it till you make it är precis det jag måste göra imorn första dagen tillbaka på jobb efter sjukskrivning och semester.

Vem är jag ens längre?!

Fake it till you make it.......

Klippte av mig håret i ren frustration till förändring igår! Behövdes dock men vettetusan om det gjorde någon skillnad! Hatar det jag ser just nu......
Har tappat mig.........