Tänk att jag är så bra på uppskatta och se min omgivning, att peppa och uppmuntra, finnas och stötta. Skulle aldrig någonsin vilja vara någon annan men däremot skulle jag vilja bara få vara jag och inte HELA tiden få pekpinnar om att jag är för snäll, inte kan säga nej, osv. Älskar att hjälpa andra, älskar att vara behövd.

Jag går igenom ett mörker. Ett mörker av misslyckande som snart kväver mig helt.
Men vet att de blir bättre och går över.
Men visst är det konstigt att de människor som på något vis ändå ska va mina närmsta och min trygghet ändå behöver hålla sin distans i min tystnad. Jag är ändå rädd att bli dömd och daltad med. Vill bara ha kärlek inte andras oro och tro till förståelse över min situation.
Säger såklart inte er ett skit men det är orimligt tungt just nu.
Ja något har hänt men det kommer passera hoppas jag.

Nyfikenheten som blir när man ändrar minsta mönster är stor. Folk luskar, låtsas som de finns här osv. Klart många gör det men oxå en klick som jag redan vet försvinner om jag skulle berätta vad som står på.
Åh vad jag kan människor, åh jag kan läsa av situationer som ingen annan.

Om ni visste vad jag ser och läser av era kroppsspråk som en öppen bok, ibland känner jag det ni tänker tom.

Det plågar mig mer ska ni veta!
Jag är i ett vägskäl där jag kvävs av min egen existens.
Har gått igenom mkt i livet så så mörkt men detta knäcker mig som jag står inför nu.

Knäcker mig..........
Varje andetag är som miljarder knivar i hjärtat.

Men en dag tar det slut! En dag får jag frid!
Tur ljusglimtar ger energi!

Älskade lilla varelse! Ovetandes om allt ont. Mig får du bara kärlek av!!!!!!