Skulle ljuga om jag sa att jag var piggelin denna morgon......vecka 2 börjar ta ut sin rätt och nu börjar tröttheten krypa sig på.
Klart jag var väl lite vågad att gå upp på heltid efter många veckor sjukskriven och semester......
Men jag liksom funkar ju så allt eller inget.
Är nog rätt dålig på lyssna på kroppen.
Brinner verkligen för det jag gör och kommer lätt in i något form av trans när jag sätter igång......är också det som gör att jag blir utmattad.
Jag har nog alltid varit ganska lågaffektiv men dock bara periodvis, då jag sen kan ha energi till tusen. Men aldrig en jämn nivå på något sätt.
Jag försöker lyssna mer på kroppen och också backa från saker jag vet att andra sköter minst lika bra som jag. Ska lära mig att få bort frökenduktigsyndromet och stanna upp.
Har alltid varit sån att jag velat få bekräftelse och uppmärksamhet på allt bra jag gör. Att jag kan!
Det beror nog på att när jag växte upp bodde jag med en mamma som hade alkohol och missbruksproblem och en pappa som var frånvarande och valde bort mig.
Ni har nog läst om dom båda om ni följt mig ett tag.
Självklart har det satt spår i mig och den jag är idag som vuxen. Minns att jag på något sätt alltid haft med mig att jag ALDRIG ska bli som mina föräldrar, ALDRIG.
Tycker jag ändå lyckats bra. Aldrig tagit droger, dricker absolut alkohol men kontrollerat, har utbildning, tagit studenten, alltid haft jobb, har 3 underbara söner som jag aldrig för mitt liv skulle välja bort eller utsätta för fara osv.
Jag har kommit långt, jag vet det. Men ibland så slås jag av mina ärr jag fått i livet och frökenduktigsyndromet är ett av dom.
Jag övar, försöker hitta balans och har alltid rest mig igen!!!!

Vilken morgon detta blev......men skönt att få det ur mig!
Tack för att ni läser, delar tankar, och bara låter mina texter om lite kanske ge er perspektiv på det ni har i era liv!!!!
Kramis