Idag är en sån där krånglig dag...

Jag gläds åt mina barns pappa att han finns där för dom och gör så bra han kan i sin roll som pappa. Samtidigt inte så långt ifrån mig har jag min egen pappa som är fullt frisk och lever life men aktivt valt att inte finnas till i mitt liv.

Har alltid undrat vad jag gjort för fel......
Inser på äldre dar att det aldrig var jag som var fel utan han.

Vetskapen att ha en pappa som aktivt väljer bort sin dotter är ju såklart en sorg.
Så många år jag slösat av mitt liv att hoppas, längta och undra om han ska ta sitt förnuft till fånga och vara en pappa.

En önskan så stor som får vilket barn som helst att krossas.

Att bara vilja bli sedd och älskad! Att han ska va stolt över den jag blivit trots svår uppväxt med en mamma som hade missbruk och var stökig.

Men inte fanns han då heller......
Jag lyckades faktiskt bli min egen person utan varken missbruk eller stökerier.

Fick medelbetyg i skolan trots allt stök hemma, kom in på gymnasiet, tog studenten, flytta hemifrån, aldrig varit arbetslös och fått 3 fina söner, gift mig, skaffat landställe och allt detta har min pappa valt bort.......

Men han finns aktivt i min 2 år yngre brors liv och min brorson Thiagos liv.....

Det gör ont! Ruggigt ont.
Vad har min bror som inte jag har???!

Min bror är välutbildad, extremt snäll, ödmjuk och en fantastisk person......

Precis som jag, förutom högutbildad då.....

Vi har inte samma mamma jag och min bror men jag älskar honom till döds!
Kan inte fatta att man kan välja mellan sina barn.

Jag som mamma till 3 skulle aldrig i hela mitt liv kunna välja bort någon av mina söner....det är ju mina barn, mitt kött och blod som jag valt sätta till världen!

Min mamma älskar allt med min pappa på något konstigt sätt.
Hon har alltid tyckt att jag överdriver och att jag är dramatisk.
Jag är extremt olik min mamma i mycket och desto mer lik min pappa.
Så tråkigt att inte kunna dela den positiva egenskapen att vara en stark, självständig, varm, ganska rolig, ödmjuk, känslig, pålitlig, social JAG med min pappa! Då många delar är han......
Jag har jobbat med min sorg i många år och gått igenom så många känslor.
Idag är jag förlikad med tanken att han bara är ett namn. Men vet ni trots hans svek och okunskap att vara en totalt oduglig pappa är jag den större personen och ändå skriver Glad farsdag som sms och en blomemoji.

Förvånar mig själv ibland.....vem har jag blivit??!

Jag fick bli vuxen fort i livet och ta ansvar! Fly från misär och bygga livet på hopp och kärlek från andra runt mig. Mamma har alltid funnits men det har alltid varit en annorlunda relation än mor och dotter.

Idag är hon väldigt sjuk istället och försöker gottgöra sig genom att vara en fantastisk mormor. Det är hon! Men vår relation har alltid varit komplext så ja.....vi pratar sällan trots att vi egentligen bor grannar, gårdar bredvid varandra. Skojar inte om jag säger att vi ses var 6-8 vecka. Pratar varannan vecka....ja ni fattar.

Min 6 år yngre syster och mamma är desto tajtare. Pratar varje dag osv

Hur som är denna dag alltid en bit av min sorg och ångest av dåtid som gör sig påmind......

Det var skönt att få ur den känslan i text idag!

Tack livet för andra fadersfigurer i livet och min morfar som alltid funnits vid min sida även nu!!!!!!

Godnatt