Vill så gärna bli älskad!
Älskad för den jag är. Mötas av kärleksfulla kramar och pussar. Det ska liksom vara sådär naturligt som i filmer.
Önskar verkligen att jag förtjänade det!
Ibland tror jag faktiskt att det liv jag lever är på något vis för att straffa mig i når jag gjort i tidigare liv!
Svårt att känna eller tro att folk älskar just mig för den jag är.
De ända personer jag vet älskar mig så innerligt är min syster Sabina, min allra bästa vänner Jenny, Jessica, mina brorsor Ensa och Jimmy.
Resten känner jag mig omtyckt ifrån men inte innerligt.
Önskar jag var någon annan många gånger.
Ni vet när man är hungrig efter att någon bara ska uppvakta eller säga nåt snällt via sms men det aldrig kommer.......
Vill bara känna kärlek.....
Just nu känns hela jag bara begravd!

När ska jag våga leva?
När ska jag våga stå på mig vad jag känner?
När ska jag på riktigt uppskatta det jag har????


"Vinet talar" var en reaktion jag fick ikväll för att jag försökte vara mysig....
Kanske var så?! För herregud varför skulle jag vilja kramas när jag inte måste????
Mer ointresserad man får man leta efter.
Gullig 14 dagar om året.
Cypern är hans paradis.
Resten är begravt!


Längtar efter den kärlek som fanns och var innerlig.....
Räknar med att stöta på det i nästa liv igen för detta är hopplöst.

Måste vara sjukt svår att leva med.....
Godnatt